Ledande politiker i Karlstad har i diskussionen om ett Muminland på Skutberget ofta beklagat sig över ”sakfelen” och ”missförstånden” hos den kritiska folkopinionen (SVT 26/4 2017).

Sällan eller aldrig ges några exempel på de förmenta felaktigheterna. Men hur ser det ut med verklighetsförankringen hos Muminförespråkarna själva? Detta är det åttonde och avslutande kapitlet på detta tema.

Muminmotståndarna drivs av en överdriven rädsla för förändring (NWT 21/6 2017)

Förutom invektiv som gnällspikar, bakåtsträvare, motvallskärringar och protektionister (t.ex. SVT 5/5 2017), som avleder uppmärksamheten från det faktum att kommunen inte nödvändigtvis ”utvecklar” Skutberget utan faktiskt riskerar avveckla det som ett unikt och sammanhängande rekreationsområde (jfr VF 19/11 2017), så har det ofta sagts att det är samma obefogade oro bakom muminkritiken som motiverar allsköns motstånd mot höghus och moskéer. Men är det sant? När man frågar runt bland Skutbergsvänner ges ett annat svar. Många Karlstadsbor känner vanmakt inför att de förlorar något av det käraste de har – den vindskyddade badviken och portalen till stränder och löparspår. Men det är inte bara sorg utan också en helig vrede över att ledande politiker kör över folkopinionen och gör sig av med en del av medborgarnas gemensamma natur- och kulturarv till ett utländskt kommersiellt företag. Marken såldes en gång för en symbolisk peng av änkan Axelin Carlborg till Karlstads kommun på villkor att staden skulle realisera Anders Forssells dröm om ett natur- och friluftsområde tillgängligt för alla (se t.ex. Anders Borg, ”Skutberget i mitt hjärta”, VF 27/1 2017, s. 26). Detta löfte sattes dock inte på pränt i köpeavtalet vilket kommunens förslagna jurister inte var sena att påpeka när idén om en strandnära nöjespark lanserades.

Som en parallell till beskrivningarna av muminmotståndarnas ”oro” och ”rädsla” har Skutbergets Wenner av anonyma insändarskribenter anklagats för att inte lägga sin energi på någonting konstruktivt: ”Ni verkar bara lägga er energi på att vara motsträviga och leva efter mottot ’Det är bra som det är!’” En NWT-krönikör som tidigt lanserade ”överdriven rädsla för förändring” som motiv till den omfattande kritiken mot ett muminland på Skutberget (NWT 21/6 2017), har kompletterat förklaringsmodellen med en hypotes om att motståndarna drivs av ”hat” mot Mumin som sådant (NWT 11/4 2018). För det första bortser skribenter som dessa från att Skutbergets Wenner som förening framförallt kanaliserar ett positivt engagemang, med det primära syftet att ”värna och utveckla Skutberget som ett kommunalt natur- och friluftsområde med fokus på friskvård, rekreation, motion och friluftsliv”, vilket bl.a. yttrar sig i föreläsningar, fototävlingar, föreningssamverkan, upprustning av motionscentralen, promenader, tipspromenader, grillkvällar, vinterbad, yoga, mountainbike, kroppsmedvetandeträning och andra friluftsaktiviteter. För det andra får man också ignorera de många visioner som presenterats av såväl föreningen själv (t.ex. i samband med föreningsdialogen i mitten av september 2017) som enskilda föreningsmedlemmar för hur Skutberget kan utvecklas på både kort och lång sikt som en attraktiv rekreationsdestination öppen för alla (t.ex. NWT 17/10 2017). I ljuset av vilka framtidstrender inom turismnäringen som identifieras av Tillväxtverket, Visit Sweden och Visit Värmland (se kapitel 4 om naturturism), kan man ironiskt fråga sig huruvida idén om att på en av norra Vänerns sista öppna stränder bygga en inhägnad nöjespark, öppen elva veckor om året, verkligen är framåtblickande eller om den rent av är ”bakåtsträvande”.

Skutberget är inte tillräckligt attraktivt för att Karlstad och Värmland ska kunna växa (VF 24/8 2017)

Kommunstyrelseordföranden har sagt att ”Karlstad och Värmland behöver förändring och utveckling för att inte tappa attraktionskraft […] Skutberget måste utvecklas och vi vill att fler, och kanske nya grupper av människor ska komma ut till Skutberget och känna närheten till vatten och skog” (VF 24/8 2017).

En s.k. självuppfyllande profetia är en falsk beskrivning av en situation som ackompanjeras av aktiva åtgärder som till slut gör den sann. Om det stämmer att Skutberget inte kan förbli tillräckligt attraktivt utan Mumin (NWT 26/5 2017; NWT 27/10 2017), och nu befinner sig i förfall, kan man fråga sig om det i så fall är ett resultat av yttre omständigheter som inte kan påverkas? Eller om det möjligen är så att kommunen själv under de senaste tio åren haft ett medansvar? Vem har underlåtit att sköta om Skutberget, låtit skötseln av motionscentralen hamna på efterkälken, begränsat dess öppettider, tagit bort cafeterian och sedermera, tillsammans med Skutbergsgården, stängt ned hela motionscentralen, omdirigerat skolornas friluftsdagar till andra destinationer, upphört att marknadsföra Skutberget som område och till och med baktalat det? I ett tjänsteyttrande poängteras att Skutberget är ”slitet”, besökarna till motionscentralen har blivit färre och efterfrågan att spela fotboll har ”minskat drastiskt” (dnr KS-2017-238, s. 4–5). Politiker har vid upprepade tillfällen kallat inte bara Skutbergsgården och motionscentralen, utan hela Skutberget, för ”slitet och ålderstiget” (jfr VF 7/12 2016; VF 8/11 2017).* Ekon av detta baktalande förekommer frekvent i Facebookgruppen Välkommen Mumin: Skutberget har i princip inga besökare alls och utmärkelsen 2017 om att Skutberget var ”Sveriges bästa motionsspår” var nog bara en slump eller en subjektiv missuppfattning.

Enligt sociologen Robert K. Merton, som 1948 myntade begreppet självuppfyllande profetia, kommer ”profeten” hänvisa till den utveckling han själv satt igång som bevis för att han hade rätt från början. En bild av en situation, t.ex. att en inrättning är omodern och har få besökare, kan nämligen påverka människor lika mycket eller mer än själva situationen. Om man tillräckligt många gånger får höra att ”där är det förfallet och omodernt och allt färre vill komma dit” eller t.o.m. att ”det är osäkert om det ens är öppet”, så kan det till slut påverka lusten att besöka inrättningen även hos den största entusiasten.

Det vore trevligt om muminförespråkande politiker, liksom företrädarna för Muminvärlden, ville komma ut till motionscentralen med öppna ögon, för att motionera, bada och basta i denna unika och vackra miljö.

*Kommunala politikers och tjänstemäns beskrivningar av Skutberget och dess faciliteter som ”slitna”, ”ålderstigna”, ”oattraktiva” och ”fula”, började poppa upp ordentligt först i samband med att muminplanerna tog form. Annat ljud i skällan var det tidigare. I kommunens Naturvårds- och friluftsplan från 2014 beskrivs Skutberget – ”ett område fyllt av aktiviteter avsedda för det rörliga friluftslivet” – som ett av Karlstads ”främsta” och ”viktigaste” rekreationsområden” (del 2):

”Skutberget är beläget vid Vänerstranden på cykelavstånd västerut från Karlstad. Det är ett av Karlstadsbornas främsta friluftsområden med en historia av aktivt och motionsbaserat friluftsliv sedan 1940-talet. Här finns motionscentral, bastu, ett väl utbyggt system av motionsspår och leder, utegym, mountainbike-led, diskgolfbana, bollplaner, fina ytor för lek, spontanidrott och badplats med både klippor och sandstrand och mycket mer. Skogen utgörs av gammal hällmarkstallskog.” (del 1)

Redaktionen