Vem lever i en sagovärld?

Den politiska ledningen i Karlstad beklagar sig ofta över alla ”rena missförstånd” och ”sakfel” de tycker sig se hos den kritiska folkopinionen i diskussionen om en etablering av ett muminland på Skutberget. ”Det är helt naturligt (att alla inte är för Mumin på Skutberget)”, säger en av dem, ”men det får inte spridas felaktigheter” (NWT 26/4 2017). Såväl kommundirektören som kommunstyrelseordföranden talar om ”missuppfattningar och oklarheter” och ”argument som kan missleda” (VF 9/11 2017; VF 10/11 2017). Även om det sällan eller aldrig har givits några exempel på de påstådda felaktigheterna välkomnar jag naturligtvis omsorgen om att våra argument ska vara så välgrundade som möjligt. Samtidigt vill jag passa på att fråga hur det egentligen ser ut med källkritiken och verklighetsförankringen hos dem som förespråkar ett muminland på Skutberget själva?

Skutbergets Wenners webbredaktion håller för närvarande på att sammanställa en lista över mer tvivelaktiga eller rent osanna påståenden som återkommande används i debatten, tillsammans med en källkritisk granskning av dem. Här återfinns numera klassiska fadäser som ”Endast tre procent av Skutberget berörs av Muminvärlden” och ”Mumin ligger på topp 20 över de starkaste varumärkena i världen”, men också många fler som ”Muminetableringen kommer inte kosta skattebetalarna något” eller ”En majoritet av Karlstadsborna vill ha en Muminvärld på Skutberget”. Låt mig här bara återge ett av de exempel som redaktionen arbetar med:

”En sån här satsning skulle nästan kunna utradera ungdomsarbetslösheten.”

Detta har sagts vid ett flertal tillfällen, till exempel av kommunstyrelsens viceordförande på informationsträffen i Karlstadsrummet i Bibliotekshuset 22/11 2017.

På sin hemsida räknar kommunen med att Muminvärlden erbjuder ”runt 300” arbetstillfällen, även om Muminvärldens VD (KT 1/6 2017) snarare utlovat ”200–250” stycken. Men låt oss för enkelhets skull utgå från 300.

Om man tittar på arbetslöshetsstatistiken för oktober 2017, som borde vara den statistik som viceordföranden utgick ifrån, så låg arbetslösheten för ungdomar i Karlstad på 10,9 procent. Det rör sig alltså om 586 personer (uppgift från handläggare på AF 23/11 2017). Om man bortser från den åtminstone teoretiska risken att arbetskraften skulle kunna hämtas från låglöneländer i Östersjöområdet, så kan 300 arbetstillfällen i bästa fall bara halvera ungdomsarbetslösheten – om det inte vore för detaljen att nästan alla av dessa är begränsade säsongsarbeten (i Nådendal har Muminvärlden öppet tio veckor under sommaren och en dryg vecka på vintern).

Om det nu ens vore så väl. Enligt Tarja Rautiainen, VD för Visit Nådendal i Finland, är säsongsjobben på Muminvärlden i Nådendal i första hand reserverade ”för unga, väldigt unga, från sju års ålder, för tioåringar och 15-åringar” (SVT 15/6 2017). Barn och ungdomar i den åldern har inte bara avsevärt lägre lön än, säg, en 16- eller 20-åring. De är så unga att de inte ens inkluderas i statistiken för ”ungdomsarbetslösheten”, som omfattar ungdomar mellan 16 och 24 år (och de betalar inte heller någon skatt).

Som sagt är detta bara ett exempel. Det finns mängder med fler ihåliga argument som cirkulerar, vilka rör besökarantalet, temaparkens säsongsöppettider, den demokratiska processen och att en muminpark på Skutberget skulle bli den första utanför Finland, med mera, med mera. Den intresserade kan följa publiceringen av listan på www.skutbergetswenner.se*.

Thomas Martinsson

ordförande Skutbergets Wenner

VF – Insändare: Vem lever i en sagovärld?


*) En hel artikelserie i ämnet finns alltså här på Skutbergets Wenners sajt.