Kapitel 1: Vem lever i en sagovärld? Om verklighetsförankringen i Mumindebatten

Ledande politiker i Karlstad har i diskussionen om ett Muminland på Skutberget ofta beklagat sig över ”sakfelen” och ”missförstånden” hos den kritiska folkopinionen (SVT 26/4 2017). ”Det är helt naturligt [att alla inte är för Mumin på Skutberget]”, säger en av dem, ”men det får inte spridas felaktigheter” (NWT 26/4 2017). Såväl kommundirektören som kommunstyrelseordföranden talar om ”missuppfattningar och oklarheter” och ”argument som kan missleda” (VF 9/11 2017; VF 10/11 2017). Sällan eller aldrig ges några exempel på de påstådda felaktigheterna. Men hur ser det ut med verklighetsförankringen hos muminförespråkarna själva? Detta är det första kapitlet av åtta på detta tema.

”Endast 3 % av Skutberget berörs av Muminvärlden” (SVT 26/4 2017)

När ordföranden i kommunstyrelsen presenterade denna nästintill försumbara siffra så gjordes det ironiskt nog som en motvikt till de förmenta ”sakfelen” i kritiken mot Mumin på Skutberget. Andra försökte senare revidera siffran till 5 % (KT 1/6 2017), men inte ens med vidast tänkbara tolkning av hela Fastigheten Karlstad Fintatorp 2:2 och 2:27, och Sörmonspåren väster om Skutberget inräknade, kan man rättvisande komma fram till en så låg andel – särskilt inte som löparspåren knappt upptar någon yta att tala om (se vidare nedan under följande punkt). Om man undantar kommunens anvisade parkeringsplats och övriga ingrepp som sannolikt väntar så utgör bara Muminvärlden ensamt 22–35 % av Skutberget sett till dess tomtgräns, översiktsplan och planprogram (jfr NWT 23/1 2018). Håller man sig till strandområdet eller det faktiskt nyttjade friluftsområdet (som inte tillhör campingen), eller till den mest besökta delen av detta, är det avsevärt mer, från 40 till uppemot 80 %.

Men att överhuvudtaget tala om specifika procentsatser kan vara missvisande. För oavsett om man räknar med att Muminvärlden kommer uppta tre, fem, 30 eller 80 % av ”Skutberget” så innebär en temapark en hundraprocentig förlust av en rad oersättliga värden (jfr VF 20/11 2017): Vänerns öppna horisont från Skutbergsvägen; Ytterholmen; sommarstugorna; själva ”Skutberget”, dvs. berget vid Finta från vilka skutorna med ved från Sörmon en gång i tiden seglade in till Residenstorget (vilket många upplever som själva kärnan och hjärtat av Skutberget); den enda våg- och vindskyddade badviken; möjligheten att bada, springa, grilla, träna och basta på samma ställe; de kulturhistoriska lämningarna och fornminnena; Motionscentralen (den nya ”servicebyggnaden” som aviserats ser ut att komma ligga långt ifrån vattnet och sakna bassäng, gym och gymnastiksal); nuvarande tystnad (uppemot 50–80 000 kvm asfalterad parkering ger inte oljudet från E18 mindre akustisk förstärkning); inledningen och avslutningen på det som 2017 utsågs till Sveriges finaste motionsspår: ”Den flacka, otroligt vackra kilometern längs Vänern […] [där besökarna] kan lyssna till Vänerns skvalpande vågor [och] känna doften av det nyklippta gräset vid badplatserna”.*

*De nya motionsspåren ser enligt kommunens första preliminära karta ut att reserveras till Sörmonskogen och inte gå längs vattnet då Muminvärlden stänger av området.

”…en 26 000 kvadratmeter stor sagopark på Skutberget…” (NWT 4/5 2017)

Kommunstyrelsen hade inledningsvis svårt med nollorna. Ytan visade sig snarare vara närmare 260 000 kvm.* Denna felräkning utgjorde förmodligen det felaktiga underlag som genererade felsiffran ”3” %.

Trots att två fel inte blir ett rätt har dock vissa valt att hålla fast vid andelen 3 %, som de försvarar genom sinnrikt konstruerade hjälphypoteser och genom att definiera om normalt språkbruk. ”Skutberget” har blivit en synonym till ”Skutbergsområdet” (det senare lär vara nyuppfunnen intern administrativ jargong), som skulle kunna inkludera den totala omkringliggande ytan i Sörmonskogen som inbegriper alla löparspår (trots att denna definition kraftigt bryter mot den vardagliga uppfattningen hos alla besökare till Skutberget och även mot tomtgränser och gällande planprogram). Men trots försöket att anpassa verkligheten efter kartan så upptar inte det anvisade Muminområdet några 3 %.

Karlstads kommuns kultur- och fritidsdirektör är en av dem som trots kritik framhärdat med att siffran 3 % gäller om man räknar in området för löparspåren (NWT 4/1 2018). Men den karta som han personligen ritat, och där hans beräkningar finns utsatta, har exkluderat en stor del av Muminområdet, nämligen allting som ligger öster om nuvarande löparspår/gångväg (Dnr KFN-2017-534). På så vis tycks ekvationen gå ihop. Men då handlar den ju inte om ”Muminvärlden” eller ”Skutberget” utan främst om löparspåren. (En annan femma är att man med en så stor omkrets också kommer in på privat mark i söder varför ”3 %” inte är något annat än en ren skrivbordskonstruktion.)

Prestigen att stå fast vid inadekvata siffror känns igen från andra sammanhang. Ironiskt nog är det just ”3 %” som Tanzanias president hänvisar till när han vill bygga en enorm kraftverksdamm, motsvarande hela Ölands yta, i Afrikas mest värdefulla vildmark i Selous. Dammen må ”bara” uppta 1 350 av totalt 50 000 kvadratkilometer, men i de tre procenten räknar presidenten inte in alla kraftledningsgator som ska dras ut från reservatet, en asfalterad väg från norr till söder och en ny arbetarstad kring dammen som enligt WWF öppnar upp reservatet för tjuvjakt, och, kan man anta, för ett befolkande av området. Dessutom riskerar de känsliga våtmarkerna och sjöarna att torka ut av det förändrade vattenflödet. ”3 %” kan alltså visa sig vara ”100 %” – åtminstone för en betydande del av nuvarande ekosystem.

*Någon enstaka felsägning kan tyckas oskyldig. Men ännu nästan ett år efter att felräkningen ursprungligen presenterades så lever den kvar i en del muminlandsaktivisters argument om att ett Muminvärlden endast innebär försumbara inskränkningar av friluftsområdet.

75 % av det utpekade området är ändå inte fritt tillgängligt för allmänheten (Tjänsteyttrande, dnr KS-2017-238)

I tjänsteyttrandet ”Begäran om planuppdrag Skutberget” påtalas att ca 75 % av det anvisade Muminområdet antingen ”står i träda” eller ”inte är eller upplevs som fritt tillgängligt för allmänheten” (s. 5–6). Det verkar därmed nästan som att större delen av den yta som tas ifrån Karlstadsborna ändå inte används. Förutom att det rörliga friluftslivet inte bara inbegriper människors möjligheter att fritt röra sig på mark, utan också i vatten (vilket helt räknats bort i kommunens uträkning), så förutsätter beräkningen att skogsområdet inte är en rekreativ miljö för allmänheten eftersom några frisbeekorgar är placerade där. Det är emellertid just i den ”otillgängliga” skogen som barnen, lyckligt ovetande om hur den beskrivs, leker och klättrar i träd. Det är också där grillplatserna och vindskyddet finns.

”Mumin ligger på topp 20 över de starkaste varumärkena i världen” (M-politiker, NWT 26/4 2017)

Återigen samma enerverande problem med nollorna. Inledningsvis, även så på kommunens hemsida, sades det att Mumin var ett av världens 20, ja, rent av 10, starkaste varumärken. Mumin kommer emellertid inte i närheten av Forbes lista över de 100 starkaste varumärkena, och är knappast heller topp 1 000. Möjligen kvalar det in på en 2 000-lista. Inte ens i Finland hamnade filmen ”Trollvinter i Mumindalen” (2017) högre upp än på plats 91 av de mest sedda biofilmerna under året.*

*Tove Janssons böcker om Mumintrollen har översatts till en mängd olika språk. Men påståendet om varumärket som ett av världens starkaste bygger på en missuppfattning. Entusiastiska politiker, tjänstemän och opinionsbildare har helt enkelt blandat ihop varumärket Mumin, det immateriella värdet hos Muminkonceptet som helhet, med det antal kommersiella ”licensieringar” som företaget Oy Moomin Characters Ltd utfärdat till olika samarbetspartners, som t.ex. Arabia (tekoppar) och McDonalds (Happy Meal-paket). Branschorganet Licensing.biz rangordnade 2013 leksaksfigurer och tecknade karaktärer i förhållande till hur många licensieringsavtal de förekommer i. Här kom mumintrollen på 20:e plats. 2016 framröstades mumintrollen till 18:e plats på en annan lista över framgångsrika licensieringar inom kategorin ”Art & Design”.

Att många vuxna svenskar budar på muminkoppar på Tradera eller gärna vill få med sig en muminsouvenir från Finlandsbåten har dock ingen självklar koppling till det potentiella intresset för en muminpark i Sverige. Muminfigurerna på tekopparna antyder framförallt kulturell status hos de vuxna som samlar på dem, då de anses representera god smak, trovärdighet och en enkelhet och stilfullhet som associeras med nordisk design.

Muminfigurernas framgång i olika licensieringsavtal är förvisso inte en oväsentlig faktor för varumärkets värde generellt. Men det ökade samlarintresset för muminkoppar och andra designprodukter går inte hand i hand med efterfrågan på t.ex. muminböcker hos bokhandlare och bibliotek. Den senaste filmen, ”Trollvinter i Mumindalen” (2017), välte knappast biljettkassorna på biograferna i Sverige, i den mån att den överhuvudtaget visades i några bredare sammanhang. Inte heller i Finland blev filmen någon publiksuccé, trots goda recensioner. Den svenskspråkiga versionen togs t.o.m. ur sortimentet med hänvisning till att den hade för få besökare (HBL 24/1 2018). Att många vuxna svenskar samlar muminkoppar i köksskåpen säger därför inte så mycket om huruvida de tillsammans med sina småbarn kommer vallfärda till en nöjespark med mumintema.

Fortsättning följer…

Redaktionen

1 reaktion på ”Kapitel 1: Vem lever i en sagovärld? Om verklighetsförankringen i Mumindebatten”

Kommentarer inaktiverade.